Hembygdsgården omfattar idag många kulturbyggnader med samlingar av stort värde för bygden och dess folk.
Den har även blivit en naturlig samlingsplats för bygdens näringsliv och ett omtyckt besöksmål för grupper och enskilda.
Östigården
Sedan hembygdsföreningen hade bildats sökte man efter en större
mangårdsbyggnad att flytta till tomten i Valla. Där skulle den återuppföras och anpassas för att tillgodose ortens behov av lokaler för aktiviteter såsom föreläsningar och vävning, samt en allmän samlingspunkt för ortens invånare. Där skulle man kunna anordna kalas och släktträffar.
Albert Viksten vände sig till träpatronen Evald Larsson i Kilafors och
förmådde honom att skänka Östigårdens förfallna mangårdsbyggnad i Ed till hembygdsföreningen.
Östigården är idag smakfullt ombyggd och inredd för att fylla ortens behov. Övervåningen är festsal, bottenvåningen har ett mindre kök och flera
sammanträdes- och utställningslokaler och i källarplanet finns ett modernt storkök. Huset är numera också handikappanpassat med hiss.
Halversgården
År 1934 inköpte hembygdsföreningen Halversgården från 1700-talet av hemmansägare J. Nylund i Föne. Priset var 400 kr. Halversgården blev
därmed hembygdsgårdens allra första byggnad, varsamt flyttad och
pietetsfullt restaurerad.
Gården är inredd med tidsenliga möbler samt husgeråd och ger en sann bild av ett bondehem på 1700-talet. På övre våningen finns, förutom festsalen med vackra målningar, en pigkammare. Från portlidret i gårdens västra del
leder en trappa upp till drängkammaren.
Gårdens vägg- och takmålningar är daterade 1826 och renoverade år 1960 av Göte Hedin, Delsbo.
Lillstugan
Även Lillstugan donerades till hembygdsföreningens av Evald Larsson i
Kilafors. Ursprungligen var den byggd som bakstuga, men har även använts som drängkammare och undantagsstuga för hemmanets tidigare ägare.
Den här typen av byggnader var generellt sett inte dekorerade i taket, men denna har vackra målningar och bibliska motiv. Det man kan se är att
måleriets mönster är skarvat och det skulle kunna betyda att det är ett
återanvänt tak från en äldre byggnad, kanske från dess festsal.
De fina väggmålningarna på linneväv som också finns i stugan flyttades från mangårdsbyggnaden (Östigården), när denna timrades upp på nytt på
hembygdsgårdens tun.
Sockenmagasinet
I Färila fanns ännu i början av 1800-talet fyra sockenmagasin. I magasinen förvarades spannmål som säkerhet för missväxt och nödår. I samband med vägomläggning flyttades det östra sockenmagasinet 1960 till
hembygdsgården från sin plats vid korsningen Solgårdsvägen – Riksväg 84.
I magasinet förvaras vagnar, jordbruksredskap, en mångfald verktyg och
andra bruksföremål från gången tid. På övre våningen finns en sevärd
utställning med förstukvistar från Färila, Järvsö och Ljusdal. Den från Färila kommer från Backgård i Föne och var ursprungligen delvis guldförgylld. Den anses vara en av landskapets förnämligaste. Enligt de gamla kunde
vägfarande på långt håll se det guldglänsande klotet på förstukvistens tak och de svarvade guldblänkande klockorna lyste i solskenet.
Kornladan
Hembygdsgårdens senaste tillskott är den stora kornladan på tunet. Den kommer ursprungligen från Sven-Pers i Hyttebo, en bondgård vars byggnader skingrades i samband med laga skifte på 1920-talet. Kornladan flyttades då till Stalloken i Hyttebo. 1994 donerades den till hembygdsföreningen och flyttades samma år till hembygdsgården.
Nedre våningen har upplåtits till redskap, vagnar m.m. samt till en mindre verkstad för reparationer och tillsyn av hembygdsgården samlingar.
Härbret
Invid kornladan står härbret från 1762. Det är en gåva till
hembygdsföreningen från Iggesunds bolag.
I härbret förvaras laggkärl och andra föremål som i gamla tider förvarades i härbren.
Finnpörtet
Pörtet är en donation till hembygdsföreningen av Anna Sundström,
Enskogen.
Det har från början varit en typisk finnbostad med eldpall i stugans mitt. Det är troligt att huset delades in i ett rum med öppen spis i ena hörnet och ett gethus, när pörtet upprustades 1822 av Pilt-Hans för att bli bostad åt hans förskjutna dotter Carin och hennes dotter Kerstin.
I gethuset finns fortfarande laven kvar där barnen fick sova och njuta av
värmen från djuren.
Av Kerstins tre döttrar fick Carin (1854-1937) ärva pörtet. Hennes son Erik drabbades i ungdomen av en svår sjukdom och förlorade hörseln. Han fick
heta ”Döven” livet igenom. I pörtet bodde han ensam efter moderns död med endast några getter som sällskap.
Pörtet som det nu står i brinken mot Vallabron är ett talande bevis på hur
fattiga människor kunde få leva och dela husrum med djuren ännu i mitten av vårt århundrade.
Spruthuset
Vid infarten till hembygdsgården står det gamla spruthuset som skänktes till föreningen av Svedja by. Det byggdes 1787 och stod förr på Rosbacken i
närheten av vattentornet.
I spruthuset förvaras den gamla bybrandsprutan med tillbehör.
Paviljongen – Sommarserveringen
När pingstfestligheterna vid Laforsen upphörde under Andra Världskriget fick hembygdsföreningen överta serveringspaviljongen, som på frivillig väg flyttades till hembygdsgården i Valla och sattes upp i slänten mot Fönevägen. Paviljongen hade ursprungligen varit ett gammalt sågverk med präktiga
bjälklag och rejäla golv. Nu blev den en trevlig serveringslokal med modernt kök och en stor loggia för sommarservering, under senare år inbyggd och
försedd med stor grill. I bottenvåningen finns en rymlig gillestuga med öppen spis och vacker utsikt över Ljusnan och kyrkbygden.
Entréportalen
Furustolparna (torrakarna) till entréportalen kommer från Gebbarn. De skänktes 1932 till hembygdsföreningen av bonden och trävaruhandlaren Helmer Persson i Veckebo.
De flottades över sjön Dåasen och transporterades på lastbil till
hembygdsgården av åkaren Birger Göransson. Stolparna är ca 8 meter höga och har en omkrets av 3 meter vid basen.
Det var Albert Viksten, Algot Hansson och Oskar Ekeström som såg till att portalen restes.
